Kristinehamns Historia

The history of Kristinehamn

Det blev billigare att transportera järnmalm via Vänern västerut till Göteborg och Skagerrak och Kattegatt, då Östersjön vid denna tid behärskades av Hansastäderna som tog dyra tullavgifter. För att få järnmalmen till Kristinehamn från Bergslagen fick den fraktas med båt över sjöarna norr om staden. Vid vissa partier fraktades den även på kärror som drogs av hästar eller oxar genom skogen. På senare tid tog man också hjälp av den nya järnvägen in till Kristinehamn. Här skeppades den slutligen vidare till världshaven. Bro är ett gammalt namn på Kristinehamn. Bygden kallades så innan den fick stadsrättigheter 1642. Under sin tid som regent hade Gustav Vasa sina ögon på Bro, då han letade efter en lämplig plats för ett järnbruk nära en utskeppningshamn. Det var dock hans son Karl IX, som lät anlägga hytta och

Kristinehamn has been a shipping harbour for the iron mined from the area Bergslagen since the 16th century. It was cheaper to ship the iron over Lake Vänern to Gothenburg and the seas Skagerrak and Kattegatt. This being because of the Baltic sea being cornered by the Hanseatic league towns which took huge duty fees at the time. In order to get the iron ore from Bergslagen to Kristinehamn it had to be transported by boats across the lakes north of the city. At certain paths it also had to be carried on wagons pulled by horses or bullocks. In more modern days the new rail road to Kristinehamn came into use. Here it was, at last, shipped away to the world’s seas. Bro is an old name of Kristinehamn. The neighbourhood was called Bro until it got its municipal charter in 1642. During the time Gustav Vasa was the monarch of Sweden he paid attention to Bro, becaus he was searching for an appropriate

hammarsmedja här på 1570-talet. Efter detta dröjde det inte länge innan Bro var den hamn varifrån Bergslagens produkter skeppades över Vänern, med hjälp av bojortar, för att nå det öppna havet via Götaälv. Det var järnets väg till Vänern som drev fram stadsbildningen. Karl IX gav Bro stadsrättigheter 1582, men han drog in dem igen samma år. Det var först under drottning Kristinas förmyndarstyrelse som Kristinehamn fick stadsrättigheter igen, 29 oktober 1642, varvid staden fick namnet Kristinehamn och dess stadsvapen bestående av en bojort. Kristinehamn har världens enda flytande stadsvapen. Stadsvapnet är en bojort och heter Christine af Bro. En bojort är ett fartyg av holländsk härkomst som ursprungligen användes i de grunda holländska kanalerna. Utmärkande egenskaper för bojortar är deras platta bottnar och den runda fören. Eftersom en bojort saknar konventionell köl är den utrustad med sidosvärd som hjälper den att minska avdriften när den kryssar.

place near a harbour where they could have ironworks. It was however his son Karl the IX who founded a smeltery and hammer mill here in the 1570s. Then it did not take long before Bro was the harbour where all of the products from Bergslagen were exported from. The goods were transported by so called boeiers. The irons way to Vänern was what caused the urban formation. Karl the IX gave municipal charter to Bro in 1582, but they were withdrawn later the same year.year. It was later on, during the Queen Kristina’s regime, that Kristinehamn got its new municipal charter. The date was the 29th of October 1642, it was also the day when the city got its name Kristinehamn and its municipal coat of arms, which consisted of a boeier.

Kristinehamns ställning som centrum för Bergslagens järn- och träexport förstärktes genom anläggandet av en av landets första järnvägar (1842) mellan Kristinehamn och Sjöändan, den första länken i inlandsbanan. Nordvästra stambanan betonade ytterligare stadens betydelsefulla läge mitt emellan Stockholm, Göteborg och Oslo. Eftersom Kristinehamn var en populär järnmalmstad var det också här som man, under den årliga fastingsmarknaden, fastställde priserna på järnmalmen. Detta resulterade i att det kom många gäster hit från kontinenten för att göra affärer.

Kristinehamn has the world’s only floating municipal coat of arms; it is a boeier named Christine af Bro. A boeier is a ship of Dutch origin which from the beginning was used in the shallow Dutch channels. Salient features for a boeier are their flat bottom and their roundish fore. Since boeiers lack conventional keels they are equipped with lee-boards in order to reduce the leeway.

Kristinehamn’s position as the centre of the export of wood and iron from Bergslagen was enhanced due to the construction of Sweden’s first rail road (1842), which went between Kristinehamn and Sjöändan. It was the first link of the so called Inland Railway. The north-western mainline further increased the meaningful position of the city, in between the big cities of Stockholm, Gothenburg and Oslo. Because of Kristinehamn’s position as an important location for the production and sale of iron ore, the price of iron was established here, during the market called Fastingen. As a result of this, a lot of businessmen from other parts of Europe came here to conduct business.

Hotellens historia i Sverige

The history of hotels in Sweden

Mellan år 1846 och 1864 infördes det nya handelsfrihetslagar i Sverige. Detta innebar att det blev fritt fram för utlänningar att flytta till Sverige och driva verksamhet här. Det var välutbildade människor som hade erfarenhet från den mer utvecklade kontinentens smak för bekväm inredning i kombination med god mat och dryck som började bostätta sig i Sverige. När de nya hotellen byggdes fanns det ofta ett så kallat Schweizeri i anslutning till hotelldelen. Ett Schweizeri var ett café av kontinental typ där det även serverades diverse olika drycker. Schweizerierna infördes av de konditorer som flyttade till Sverige i början av 1800- talet. Här kombinerades bakverk med förfriskningar i flytande form. Schweizeriet som lokal fick många efterföljare och utskänkningen i lokalerna kom mer och mer att koncentreras på alkoholhaltiga drycker.

Between year 1846 and 1864 new legislation regarding freedom of trade was introduced in Sweden. Because of this it now became possible for foreigners to move to Sweden and start businesses here. These businessmen were well educated and had developed a taste for comfortable accommodation in combination with good food and drink from southern Europe. When the new hotels were built there was often a so called “Schweizeri” in connection to the hotel-part of the building. A “Schweizeri” is an old Swedish name for a café where liquor could be served together with the cakes and pastries. The Schweizeris were brought to Sweden by immigrating confectioners in the beginning of the 19th century. As time went by the Schweizeris become more and more like bars or pubs rather than cafes.

Stadshotellens historia i Sverige

The history of the Stadshotells in Sweden

Problemet var nu, att de styrande i städerna inte visste hur man drev så stora verksamheter och inte heller hur man drev varken ett hotell eller en restaurang. Anläggningar var ofta mycket stora och de flesta hade över hundra anställda. Detta skapade alltså problem för de styrande i städerna. Man anställde då en hotelier, även kallade källarmästare som arrenderade lokalerna av staden och drev verksamheten.

Stadshotellen användes ofta som mötesplatser för olika, framför allt borgerliga, grupper som exempelvis de lokala frimurarlogerna och andra organisationer. Här kunde således gemensamma intressen diskuteras, hit kunde man också komma för att roa sig då stadshotellen vanligen inrymde nöjes- och fritidslokaler. Till vanligheten hörde även att det hölls baler och konserter i hotellens festvåningar.

large operations, or how a hotel and a restaurant should be managed. Because of this, an hotelier often tenanted the premises and ran the business in the employment of the city.

The stadshotell was often used as meeting place for different, often middle-class, assemblies and fellowships, for example the local Masonic Lodge and other organisations. Common interests could thus be discussed at the stadshotell, and people also came to enjoy themselves since the facility often held a place of entertainment. You could, for example, come to the stadshotell to dance or listen to music and there were often balls and concerts held at the stadshotells’ banquet rooms.

Hotellen inrymde i regel även ett antal uppackningsrum där resande affärsmän kunde packa upp sina varor, så att lokala kunder kunde komma och titta på dem och förhoppningsvis göra en bra affär.

Från 1906 hade Sveriges städer monopol på att bränna och utskänka brännvin, städerna fick tack vare detta en ökad inkomst genom spritskatten. Det var ofta denna som finansierade bygget av stadshotellen. Detta monopol gjorde dessutom att hotellen i många fall inrymde ett system-bolag i källarvåningen, varifrån man kunde ha koll på utskänkningen av brännvin till stadsinvånarna.

Med anledning av att många städer under denna tidsperiod härjades av bränder byggdes hotellen med stor omtanke upp i närheten av stora torg och avskilt från andra byggnader. Detta för att undvika att bränder skulle kunna sprida sig till hotellen. I och med att stadshotellen byggdes vid torg blev de också ofta centrum i de olika städerna. De hotell som uppförts i slutet av 1800- talet och början av 1900- talet täckte

The old stadshotells more often than not featured a so called “unpacking-room” where businessmen could unpack their goods for clients to see and perhaps make a good deal.

In the year 1906 the cities in Sweden held a monopoly in the making and selling of liquor, and as a consequence the cities had an increase in their income due to the liquor taxes. This money often financed the building of the stadshotells. The monopoly also meant that the new city hall/stadshotell buildings often held a liquor shop (Systembolag) in the basement, from which the council could control the trade of alcohol to the citizens.

Because many cities were more or less destroyed by huge fires during the end of the 18th century and the beginning of the 19th century, the stadshotells were most often built near squares and separated from other buildings, so that a potential fire could not spread to it as easily. Since the hotels were built near the city square they usually became the center of the city.

The hotels that were built during this period of time covered the need for accommodations for a long time. However as time went on, the standards of

länge städernas övernattningsbehov. Men allt eftersom tiden gick började standarden upplevas som låg av utländska resenärer. Dessutom belastade rusdrycksförbudet 1917– 1955 den offentliga delen av hotellverksamheten. Dessa faktorer drog ned det ekonomiska resultatet för stadshotellen. Bilismen blev vanligare och skapade förutsättningar för ”motorhotell” och ett enklare boende. Det började då bli svårt för de gamla stadshotellen. De var utslitna och inredningen tilltalade inte längre människorna efter världskrigens slut. Under en tid på tjugo år, 1958– 78, revs en stor mängd hus i Sverige. Då försvann många av de klassiska hotellen. Men nya byggdes ofta upp och idag finns ett fyrtio stadshotell i Sverige.

these hotels started to be perceived as poor by the foreign guests. Between the years of 1917 and 1955 there was an intoxicant prohibition in Sweden, and as a result the official section of the hotel business went badly. These factors led to an economic loss for the stadshotells. The Motoring became increasingly common and created a demand for motels and a simpler form of accommodation. It now got tough for the old stadshotells - they were battered and the interior did not please the customer any more. During a time period of twenty years, between 1958 and 1978, a great many buildings were demolished. Many of the classic stadshotells were destroyed and vanished during this time. In some places, however, new stadshotells were built, and today there are about forty stadshotells in Sweden.

Stadshotellet i Kristinehamn

Stadshotellet in Kristinehamn

Som byggmästare anlitades K.A Hallström från Stockholm mot en entreprenörskostnad på 280.000 kr. När Stadshotellet skulle byggas på 1870 – talet stod det en byggnad i vägen. Byggnaden bar namnet Träslottet användes under denna tid som gästgiveri med restaurang, café och biljard. Den flyttades vid Stadshotellets uppkomst till den plats där den fortfarande står, nämligen till Tullportsgatan. I december år 1876 påbörjades grundgrävningen för hotellet. Grunden till Stadshotellet är lagd på omkring 1500 stycken pålar nedsatta till 40 – 50 fot under marknivå. Den första pålen sköt man ned den 15 februari 1877.

For a cost of SEK 280.00 Mr K.A Hallström from Stockholm was hired as the building contractor. In the 1870s when the hotel was about to be built another building was already situated at the place where Stadshotellet should be built. That building was the so called “Träslottet” (The Wooden Castle) that now day is located next to the library on the street Tullportsgatan. In December, 1876 the digging of the hotel’s foundation started and on the 15th of February 1877, the first of 1500 long poles on which the foundation would be built on was placed 40-50 foot down to the ground. The hotel was built at Södra Torget, it had three floors plus a basement. It contained several dining rooms

Hotellet byggdes vid Södra torget i tre våningar och en källarvåning. Byggnaden kom att innehålla matsalar, schweizeri och biljard rum, en elegant lokal för Kristinehamns enskilda bank, festvåning, 28 smakfullt möblerade rum för resande samt en våning för hotellvärden. Källarvåningen hade byggts så att Systembolaget kunde ha sina lokaler där. Den 1 oktober år 1879 stod det nya Stora Hotellet klart. Ägare till hotellet var Hotellaktiebolaget, som hade bildats 1867. Detta bolag fick från starten överta all minuthandel och utskänkning av spritvaror i staden.

a schweizeri and pool room, an elegant locale for the city’s bank office, a banqueting room, 28 guest rooms and one apartment for the hotelier. In the basement the city’s liquor shop had its premises. On the first of October in 1879 the new hotel was ready-built. In its first years it was called Stora hotellet (The Great Hotel), the owner was the company Hotellaktiebolaget which was founded in 1867. This company was also responsible for all the trade of alcohol in Kristinehamn.

Stadshotellet i Kristinehamn har en prägel av ny renässans och är uppfört i tegel. Fasaden är putsad och färgad i gult och grått. Den pryds av lister med korintiska kapitäl, triumfbågemotiv kring festsalens fönster och ett markerat våningsband. Den praktfulla festsalen, Kristinasalen, har en genomarbetad fast inredning. Det rikt förgyllda taket med kassetter har plafondmålningar av dekorationsmålaren Edvard Bergh (1853 – 1915). När han målade dessa dekorationer var Edward inte mer än drygt 25 år gammal. I mittfältet av taket finns det två medaljonger och i dem porträtt av källarmästare Wadstens två döttrar. Sidosalongerna, de från början kallade rosa, gula och gröna rummen, var uppdelande i herr- och damsida. Dessa rum kom under 1900- talets mitt att kallas för Dam– och Herrsidan. Detta kom sig av att i sekelskiftets sällskapsliv drog sig herrarna tillbaka för att avnjuta kaffe, punsch och cigarr på herrsidan, medan damerna ägnade sig åt konversation på damsidan. Numera har vi hotellets frukostservering på herrsidan och det lilla- och stora damrummet på andra sidan av Kristinasalen används för konferenser.

Stadshotellet in Kristinehamn has an air of neo-renaissance and is made of mainly brick. The front is polished and coloured in yellow and grey. It has ornaments of Corinthian capitals, triumphal arches around the banqueting rooms’ windows and manifest railings between the floors. The magnificent banqueting room, Kristinasalen, has elaborate fixtures. The ceiling is gilded with cassettes that have been painted by the decorative painter Edvard Bergh (1853-1915). He was only 25 years old when he made the paintings. In the centre field of the ceiling is a portrait of hotelier Wadsten’s daughters. The saloons on the sides of Kristinasalen are divided into one side for gentlemen and one for ladies. In the social life during the turn of the century the gentlemen consorted, drunk coffee, punch and smoked cigars on one side while the ladies devoted themselves to conversation and gossip on the other side. Now days the gentlemen side is used for the breakfast buffet and the big and small ladies saloons opposite are used for conferences.

När Stora Hotellet stod klart erbjöds gästerna rum, à la carte restaurang och biljardrum. Den första källarmästaren var en man med namnet Lindahl, men han ersattes redan år 1880 med källarmästare C A Wadsten. Under industriepokens storhetstid och fram till idag är Stadshotellet den självklara samlings punkten för det gästande affärsfolket. Här höll även våra industrier flera världsledande representationsmiddagar. Källarmästare C. A Wadsten, var innehavare av Stora Hotellet fram till 1904 då han drog sig

When Stora Hotellet was ready it offered rum for guests, an á la carte restaurant and a pool room. The first hotelier was a man named Mr Lindahl, but already in year 1880 he was replaced by Mr C A Wadsten. During the grand days of the industrialisation until today has Stadshotellet been the central rallying point for the gusting businessmen in Kristinehamn. The industries in the city did often hold official dinners here. Hotel manager Wadsten run the hotel until year 1904 when he retreated.

tillbaka. Dock hade han kvar en rörelse ute på Tyskön, vilken han hade köpt i början av 1880–talet. I Gustav Lindbergs bok ”Kristinehamn med omnejd”, 1894, beskrivs Kristinehamns Stadshotell under C. A Wadstens regi som följer: ”Det var fullt förstklassigt med propra rum och restaurationslokaler, biljard och festvåning. Serveringen var mönstergill trots att nästan all konkurrens saknades. Spritvaror fick utskänkas endast å detta hotell. Kosthållningar à la carte var av så utmärkt beskaffenhet att den tålde jämförelse med vad man erhåller i vårt lands allra förnämsta restauranter.” Vid stadsbranden år 1893 skadades hotellets övre våning allvarligt men återställdes snabbt.

He did however keep running his business on the island ”Tyskön”, which he had bought in the beginning of 1880s. In a book written in 1894 by Gustav Lindberg, he describes Stadshotellet during its Wadstens regime as “A first class hotel with proper rooms and restaurant premises, pool room and banqueting rooms. The service was exemplary although it lacked almost any rivalry. Liquor was only to be served from this hotel. The á la carte was of such excellent taste that it could be compared with the food you get in the county’s very premier restaurants”. During the city fire in 1893 the hotels top floor was seriously damaged, but it was restored quickly.

Ägarförhållandena i mitten av det första decenniet av 1900-talet är lite oklara men omkring år 1904 fick hotellet en ny ägare vid namn Jean Larzon. Han hade hand om driften fram till år 1908 då det beslutades att Hotellaktiebolaget i Christinehamn skulle likvideras. Detta resulterade i att fastigheten köptes av Kristinehamns stad år 1909. Man bytte då namn på hotellet från Stora Hotellet till Stadshotellet. Carl Fredrik Werngren som tidigare arbetat som portier på Karlstads Stadshotell i elva år blev ny arrendator. Han fick arrendera hotellet av staden. I samband med att staden köpte hotellet och Werngren utsågs till ny arrendator beslutades också att det skulle dras elektriska ledningar till hotellet så att elektriska lampor kunde användas, att värmeledningar skulle dras till matsalen, schewizeriet, korridorer och festvåningen, samt att diverse reparationer i fastigheten och inredningen

The owner conditions of the hotel in the middle of the first decade of the 20th century are slightly unclear. But it seems like Mr Jean Larzon became the new owner in 1904, when Wadsten quit. He ran the hotel until 1908 when it was determined that the company Hotellaktiebolaget in Christinehamn should be liquidated. As a result the hotel was bought by the city in 1909 and renamed from Stora Hotellet to Stadshotellet (The City Hotel). Mr Carl Fredrik Werngren who earlier had been working as a hotel porter at Karlstads Stadshotell for eleven years became the new hotelier. He tenanted the hotel from the city. In connection with the city’s affair of the hotel a decision was also made that the house should be wired for electricity and heat.

skulle utföras. Pengarna för denna restaurering kom från reserverade pengar från det nedlagda Hotellaktiebolaget. Från år 1909 var Werngren även ägare av det så kallade Nya Hotellet. Nya Hotellet låg granne med Stadshotellet på Gamla kyrkogatan. Detta hotell hade 16 resanderum och några uppackningsrum. Då det under denna tid var samma källarmästare till de båda hotellen och även under perioder längre fram i tiden när det var olika personer som drev de båda hotellen så hade Stadshotellets källarmästare möjligheten att ha sin personal boende på det Nya Hotellet.

They also decided to repair the building and the interior. The money they used for this came from reserved money from the liquidated Hotellaktiebolaget. In 1909 Werngren also became the owner of the next door hotel: Nya Hotellet (The New Hotel). It was situated on the street Gamla Kyrkogatan north of Stadshotellet. The hotel had 16 rooms and a few “unpacking-rooms”. Since it was the same hotelier to both hotels during this time the hotelier would let the personal from Stadshotellet stay at Nya Hotellet. Even during some periods later on, when the hotels did not have the same manager, some of the personal at Stadshotellet stayed there.

År 1919 skickade källarmästaren C:F Werngren ett brev till stadsfullmäktige där han bad om mer pengar för hotellets räkning. Dessa pengar ville han använda till att göra en utbyggnad av kök och nödutgångar, samt till att införa centralvärme i fastigheten. Brevet resulterade i att en utsedd kommitté från stadsfullmäktige utredde vilka renovationer och tillbyggnationer som var nödvändiga för hotellet. Mellan åren 1920-1922 skedde sedan ett flertal större förändringar i hotellets lokaler. Staden bidrog först med en summa på 50.000 kronor till renoveringarna och därefter även en summa på 350.000 kronor. Under dessa år i början av 20- talet flyttades hotellets köks del från dess dåvarande plats bakom matsalarna till våningen under. Det kom alltså att hamna i källarvåningen längs med Nya kyrkogatan, där bland annat Håkanssons bilskola ligger nu för tiden (2011). Till köket byggdes även kallskänk, skafferi, mottagnings rum samt en mathiss som fraktade maten upp till matsalarna. I denna del av källaren hade Systembolaget haft magasinslokaler innan. Istället för dessa gjordes det som tidigare varit biljardrum om till lokaler åt Systembolaget.

In year 1919 C F Werngren sent a letter to the town board in which he asked for more money to use on Stadshotellet. He wanted to use the money for an extension of the kitchen and emergency exits, and to install central heating in the building. The letter resulted in a committee which made an investigation regarding what kind of renovations and/or extensions of the hotel were necessary. As a result of this investigation were several changes of the hotel made between year 1920 and 1922. The city first contributed SEK 50.000 for the renovations and later on a sum of SEK 350.000. During these years in the beginning of the 1920s the hotel’s kitchen was moved from its location behind the dining rooms to the floor below, i.e. in the basement along the street Nya Kyrkogatan, where “Håkanssons trafikskola” is today (2011). Connected to the kitchen was a cold buffet, a pantry, a room for incoming and outgoing goods and a food-lift. That part of the basement was earlier used as a warehouse to the liquor shop. On the entrance-floor, the earlier cold buffet and serving desk was rebuilt as a staff dining room. A reception desk was also made and the second-class’ dining

På entréplan gjordes det som tidigare varit kallskänk och serveringskassa om till personalmatsal. Man lät också bygga en portierloge och andra klassens matsalar renoverades. År 1917 kom nya bestämmelser om att det måste finnas nödutgångar för hotellgästerna, på grund av dessa bestämmelser byggdes det en reservtrappa i hotellets östra del. Tack vare tillbyggnaden för trappan fick man även plats med damtoaletter och bad på våning ett och två. Under början av 1920- talet var det diskussioner kring om man skulle riva det så kallade Nya Hotellet. Dessa diskussioner och det faktum att antalet resenärer som besökte Kristinehamn ökade resulterade i att Stadshotellets reserumsflygel fick en påbyggnad i form av en mansardvåning. Eftersom man planerade att riva Nya Hotellet behövdes det nya bostäder åt Stadshotellets personal. Det beslutades därför att den nya på- och tillbyggnaden även skulle inrymma rum för personalen. Allt som allt tillkom 12 nya hotellrum, en personalbostad och en elektrisk personhiss. Denna hiss blev Kristinehamns stads första personhiss. Vid ombyggnationerna fick också uthuset, även kallat annexet, som stod på

room, where the white-collar workers ate, was renovated. As a consequence of new legislation that came in 1917 all hotels had to have emergency exits for the hotel’s guests. To obey this law a new staircase was built in the eastern part of the hotel. The extension to the stairs resulted in more space for new ladies rooms and baths on the first and second floor. A debate concerning Nya Hotellet’s future began in the early 1920s- the building was about to be demolished. This discussion, and the fact that the number of visitors to Kristinehamn was increasing, resulted in an additional floor on the room wing on Stadshotellet. The additional floor was made as a mansard. Because of the discussions regarding Nya Hotellet’s future, new staff housings was needed. It was thus decided that the new extension should also include new staff accommodation. Altogether 12 new guest rooms, one staff room and one electrical elevator was added to the hotel. The elevator was the first passenger lift in Kristinehamn. During the rebuilding, the outhouse, also called the annex, at the back of the

hotellets baksida, en grundlig genomgång. Där blev bland annat plats för ett bilgarage, det tillkom även en del ny maskinell utrustning, en ny tvättinrättning samt ytterligare tre bostadsrum för personalen. I samband med alla dessa renoveringar passade man också på att dra in värmeledningar till hotellet. Från den 1 april 1920 och fem år framåt arraenderade och drev hovmästare Christian Malmqvist hotellet och dess verksamheten. Han hade redan stora erfarenheter av att driva hotell då han innan arbetat som hovmästare på bland annat Grand i Göteborg, Continental i Stockholm. han hade också drivit Turist Hotellet i Torsby en tid och åren innan han kom till Kristinehamn drev han Stadshotellet i Karlstad. Den årliga summan han fick betala för hyran av Stadshotellet var 18 000 kronor. Efter att renoveringen var klar, år 1922, höjdes dock hovmästrens hyra till 30.000 kronor per år. Den 1 april 1925 annonserade man efter en ny arrendator till Stadshotellet då Christian Malmqvists kontrakt hade gått ut. Den som önskade att hyra Stadshotellet var John Löfgren. Från den 1 april 1925 vart han den nya arrendatorn. Han var född i Stockholm och hade tidigare innehaft hotell i bland

hotel also received a thorough renovation. It got a car garage, a new laundry, three more staff rooms and new machinery. In connection to these renovations heating lines were installed in the hotel. For the five years following 1stApril 1920, Mr Christian Malmqvist was Stadshotellet’s hotelier. He already had great experience in the management of hotels; he had been working as a headwaiter at Grand Hotel in Gothenburg and Hotel Continental in Stockholm. He had also been the manager of The Tourist Hotel in Torsby for some time and before he came to Kristinehamn he ran Stadshotellet in Karlstad. The yearly cost he had to pay for the rent of Stadshotellet in Kristinehamn was SEK 18.000. This cost, however, rose to SEK 30.000 after the renovations were finished in year 1922. Mr Malmqvist’s lease came to an end in 1925 and the city then advertised for a new hotelier. Mr John Löfgren wished to take Malmqvist’s place and on the first of April 1925 he became the new leaseholder.

annat Malmö, Härnösand, Lyckorna och Helsingborg tillsammans med sin fru Frida. John och Frida fick sju barn ihop. Den 20 juli år 1927 dog John Löfgren. Hans änka Frida Löfgren tog då över arrendet efter maken. Hon drev hotellet fram till år 1936 då det åter igen blev dags att annonsera efter en ny arrendator. Stadens drätselkammare fick då in anbud från två intressenter och från och med den 1 januari 1937 var det Källarmästare Eric M. Berntson från Köping som arrenderade Stadshotellet i Kristinehamn. Under samma år renoverades källarmästarens våning för en kostnad av

He was born in Stockholm and had run hotels in Malmö, Härnösand, Lyckorna and Helsingborg, earlier together with his wife Frida. The couple had seven children together. On 20th July 1927, John Löfgren died. The hotel was then run by his widow Frida. She continued as the hotelier of Stadshotellet until year 1936, when it was advertised for a new manager to Stadshotellet. The borough finance department received offers from two interested parties and on 1st January 1937 Mr Eric M. Berntson from the city of Köping became the new hotelier of Stadshotellet in Kristinehamn. During this year the hotelier’s apartment was renovated for a cost of SEK 6.600, during

6.600 kr, man byggde då bland annat en öppen spis där. Senare blev det även dags att renovera i flygelbyggnaden. Det man gjorde var, att hyvla golven i sex av reserummen, samt reparera sex kakelugnar. I slutet av 1930- talet, utannonserades Stadshotellet i ett flertal olika tidningar för att nå ut till många eventuella spekulanter. Bland annat annonserades det i Svenska Dagbladet, Stockholms Tidningen, Restauratören samt Nordiska Hotell – Restaurang tidning. Trots detta fick man inte in några anbud på hotellet. År 1940 gjordes det en utredning angående var Polisväsendet skulle ha sina nya lokaler. Som förslag fanns att de skulle få använda en del av Stadshotellet, då hotellet hade lokaler över. Man diskuterade saken ett flertal gånger men beslutade så småningom att inte inhysa polisen i Stadshotellets lokaler. Hyresavtalet mellan Kristinehamns stad och Eric Berntson sades automatiskt upp i januari 1941 på grund av att avtalsperioden tog slut. Drätselkammaren annonserade då ut Stadshotellet och fick in ett flertal anbud från olika

which a fireplace was built. Later the room wing was renovated, the floors in six of the rooms were planed and six tiled stoves were repaired. At the end of the 1930s the hotel was advertised in several newspapers in order to reach several conceivable speculators. Svenska Dagsbladet, Stockholms Tidningen Restauratören and Nordiska Hotell- Restaurang Tidning were some of the newspapers used. However, not a single offer was made, and as a result Mr Berntson got a prolonged contract. In 1940 an investigation regarding where the police should have their new premises began. One suggestion was that they would use a part of Stadshotellet, since it had more rooms than necessary. The question was discussed several times but the police never moved to the hotel. The contract between the city of Kristinehamn and Mr Berntson expired in January 1941 because the period of agreement was over. The borough finance department advertised the hotel again and this time there were several interested parties. But the city decided to let Berntson continue as the manager for one more period.

intressenter. De valde dock att låta Eric Berntson vara kvar som arrendator i ytterligare en period. Under mitten av 1940- talet talades det mycket om att hotellet skulle rivas eller att man skulle göra om det till kommunhus. Det drogs i gång en stor utredning. För att kompensera bristen på rum skulle det byggas ett nytt hotell. Utredningen talade för att det inte var lämpligt att bygga om hotellet till kommunhus och tack vare takmålningarna i Kristinasalen fick Stadshotellet stå

During the middle of the 1940s there were some discussions regarding whether Stadshotellet should be demolished and whether it should be used as a city hall instead of a hotel. A large investigation commenced and it came to the conclusion that it was not appropriate to rebuild Stadshotellet as a city hall and thanks to the paintings on the ceiling of Kristinasalen they did not demolish the building. They decided instead to build the city hall opposite to the hotel, where Wahlundsgården is. However, the national heritage Board put a stop to that since they could not let the city destroy the old Wahlundsgården.

kvar. I stället beslutade man att nya kommunhuset skulle byggas vid Walundsgården, så den byggnadens kunde rivas. Riksantikvariatet satte dock stopp för detta. Istället för att riva Stadshotellet sattes det igång planer på en stor ombyggnation, en modernisering både utvändigt och invändigt. Dessa planer ledde till att man under år 1942 renoverade hotellets fasad. Byggnaden fick då en vitaktig färg. Man restaurerade även Kristinasalen. Bland annat underhöll Konstnären Oscar Jonsson från Karlstad dess målningar. Samma år, 1942, firade Kristinehamns stad 300 års jubileum. Sveriges kronprins Gustav VI Adolf och kronprinsessan Louise besökte staden under firandet och bodde då på det nyrenoverade Stadshotellet. Mitt under andra världskriget, år 1943, bestämdes det att hotellets skyddsrum, som ligger mot Nya kyrkogatan skulle byggas ut. Det skulle breddas så att det kunde ta in 130 personer istället för 65 personer som det var innan.

Instead of demolishing Stadshotellet a huge renovationbegan and modernisation to both interior and exterior was planned. During 1942 the front was repaired and repainted with a white/grey colour. Kristinasalen was also renovated. The artist Oscar Jonsson from Karlstad maintained the ceiling paintings and several other upholding works were done. The same year, 1942, the city of Kristinehamn celebrated its 300 years anniversary. Crown prince Gustav VI Adolf of Sweden and crown princess Louise visited Kristinehamn during this celebration and they stayed in the newly renovated Stadshotellet. In the middle of World War II, in 1943, the city decided to extend the hotel’s dugout which is situated on the south side of the hotel, along the street Nya Kyrkogatan. It was broadened so that it could hold 130 persons instead of the 65 it could before. The new hotelier Axel Löfgren, who took over the management of the hotel in 1945, had an application to build a summer veranda approved. It was built in 1947 for a cost of SEK 14,000. It was the city’s responsibility to put together the veranda every summer and take it down every autumn. Axel Löfgren was born in Filipstad in 1903. Before coming to Kristinehamn and taking over the management of Stadshotellet, he had been a treasurer at

Den nya källarmästaren Axel Löfgren, som övertagit arrendet år 1945, fick igenom ett förslag på att låta upprätta en ”sommarveranda” 1947. Denna byggdes för 14 000 kronor. Det var kommunens ansvar att montera upp verandan varje sommar och montera ned den varje höst. Axel Löfgren föddes år 1903 i Filipstad. Innan han kom till Kristinehamn och tog över driften av Stadshotellet hade han varit kassör på Stadshotellet i Falun samt på Stadshotellet i Motala. Han hade arbetat ett antal år på Järnvägshotellet i Ludvika och en tid på Medevi Hälsobrunn. Efter sin tid där kom han tillbaka till Stadshotellet i Falun som chef över verksamheten, det var han mellan åren 1934-1939. Efter detta flyttade han tillbaka till Filipstad och köpte Stadshotell och Restaurant Spångberget, som han drev fram tills han hamnade i Kristinehamn som källarmästare för Stadshotellet. Under sin tid som arrendator här lyckades han förvandla det ganska nedgångna hotellet till ett snyggt och propert företag.

Stadshotellet in Falun and Stadshotellet in Motala. He had also been working at Järnvägshotellet in Ludvika and at Medievi Hälsobrunn for a while. After his time as an employee at Medevi Hälsobrunn he came back to Stadshotellet in Falun as the hotel’s hotelier, where he stayed between 1934 and 1939. He moved back to his hometown Filipstad in 1939 and bought the Stadshotell and Restaurant Spångberget which he ran until 1945 when he came to Kristinehamn and begun to run Stadshotellet. During his time as the hotelier of Stadshotellet in Kristinehamn he managed to turn the time-stained hotel into successfully run business.

År 1948 gjorde hälsoinspektören en framställning till drätselkammaren efter en inspektion på Stadshotellet. Han hade kommit fram till att en mängd golvplattor i köket var trasiga på grund av förslitning. Golvet kunde inte läggas om eller repareras utan behövde läggas om helt och hållet. Marmorskivan i kallskänken var trasig och ett nytt el-kylskåp behövdes. Han hävdade att de dåvarande anordningarna med isbingar för kyl var ohälsosamma. Han kom fram till att köket behövde byggas om helt, med särskilda förvaringsrum för kategorierna fågel och vilt, kött, fisk, mejeriprodukter och övriga matvaror. Belysningen i köket ansågs vara otillfredsställande och måste därför förbättras. Detta resulterade i att en ombyggnation av köket genomfördes. Ett år senare gjordes även hotellets vestibul och matsalar om. Man anskaffade då nya inventarier till entréplanet. Exempelvis var alla bord, stolar, soffor och gardiner beställda från Nordiska Kompaniet. Som tidigare nämnts var Systemaktiebolaget inhyst i Stadshotellets källare.

After an inspection at Stadshotellet in year 1948 the city’s health inspector sent a report to the borough finance department. He had come to the conclusion that several floor tiles were damaged due to attrition and that the floor could not be partly repaired, it had to be totally renewed. The marble board in the cold buffet was damaged and a new electrical refrigerator was needed. He claimed that the ice chest that were previously used for the cooling of fridges were unsanitary. The conclusion was that the kitchen required a thorough renovation, new storage for the poultry, meat, fish, venison, dairy and vegetables. The lighting in the kitchen was considered unsatisfactory and needed to be improved. A year after these changes had been made the hotel lounge and the dining rooms were remade. New inventory were acquired for the whole entrance floor. All the tables, chairs, couches, and curtains were ordered from “Nordiska Kompaniet” in Stockholm. As mentioned before the city’s liquor shop had its premises in Stadshotellet’s basement. It was situated in the northern part of the basement where the pub Red Tiger is located today. It remained there until year 1956.

Bakom receptionen fanns ett rum som användes som kontor. Denna lokal saknade fönster och ansågs därför inte lämplig som kontor utan fick bli sovrum för nattportieren. Hotellet saknade linneförråd på vissa våningar samt toaletter för städpersonalen. Detta åtgärdades. Det byggdes även ett hissmaskinrum och en trappa upp till detta. Till festvåningarna byggdes en ekonomiavdelning med värmeskåp, pentry, kylar och gott om plats för glas och porslin. I och med ombyggnationerna införskaffades ett konstverk av Bengt-Inge Lundkvist. Detta placerades mittemot hissutgången på första våningen. Tanken med konstverket var att det skulle vägleda gästerna från hallen in till festvåningen. Konstverket bestod av tre mer än två meter höga fält i koppar med bildsymboler av stadens grundare, de stora bränder som härjat samt stadens gamla tradition som transportcentrum för Bergslagens järn- och skogsprodukter.

Behind the reception was a room that was used as an office. The room lacked windows and therefore did not seem suitable as an office; it was instead rebuilt to a bedroom for the night porter. The hotel lacked stocks of linen and toilets for the housecleaning workers on certain floors, so this was rectified. A machinery room for the elevator and stairs which led to the room was also made. A kitchen department with a kitchenette, heating cabinets, refrigerators and plenty of storage room for glasses and china was installed in the banqueting rooms. In connection with the renovations a work of art created by Bengt-Inge Lundkvist was obtained. It was placed opposite the elevator entrance on the first floor. The purpose of the art work was to lead the guests from the hallway in to the banqueting rooms. It was made of three sections of copper that were more than two metres high and decorated with picture symbolising the founder of Kristinehamn, the big fires that have harried the city and the city’s old heritage as a transport centre of Bergslagens iron and wood products.

För att företagets personal skulle kunna arbeta under renoveringarnas gång och verksamhetens skulle kunna drivas i så vanlig ordning som möjligt gjordes ombyggnadsarbetet i etapper. Då all renovering var klar i slutet av 1950- talet/ början av 1960- talet fanns det omkring 40 rum på hotellet. Alla dessa rum hade en egen toalett, telefon och radio, och ungefär hälften av rummen hade badkar eller dusch. Av enkelrummen kunde 16 göras om till dubbelrum. Man hade nämligen införskaffat sängar som kunde fällas ut från en vägg i dessa rum. Det fanns även sju dubbelrum av vanlig typ, det vill säga med dubbelsäng eller två separata enkelsängar i. På grund av de stora utgifterna i samband med ombyggnationerna höjdes den årliga avgiften för källarmästaren till 70.000 kr/år. Då hotellet blev 80 år, ordnade Greta Lövgren en stor återinvigning av Stadshotellet i Kristinehamn.

In order for the staff to be able to work during the renovations and for the business to continue to run the work was done in stages. When all the changes were completed at the end of the 1950s/ beginning of 1960s there were 40 rooms available for hotel guests. All the rooms had their own toilet, phone and radio. Almost half of the rooms also had their own bath or shower and 16 of the single rooms could be made into double rooms. In these rooms a bed was attached to one of the walls that could be pulled down if there were two guests who wanted to stay in the room. The hotel also had seven regular double rooms with a double bed. As a result of the high expenses associated with the renovations of Stadshotellet the manager’s annual fee to the city was increased to SEK 70.000/year When the hotel turned 80 years old in 1959 Greta Lövgren arranged a huge reopening of the Stadshotellet in Kristinehamn. The rooms at Stadshotellet were not only used as guest rooms, some of them were also used as unpacking rooms. Travelling sellers used them as show rooms for their goods. They were, for example, used by a company called Hechiko

Rummen på hotellet användes inte bara som resrum, det fanns även några som användes som uppackningsrum. Där brukade olika reseförsäljare ha sina visningar, bland annat fanns det ett företag som hette Hechiko. De sålde pappersvaror. I det som nu är rum 103, 201 och 209 var det ett företag som sålde klänningar. I uppackningsrummen möttes försäljare för att sälja olika produkter till affärsmän i Kristinehamn. Allt som allt hade Stadshotellet sex stycken uppackningsrum fram till dess att köket flyttades upp ifrån källaren och andra större ändringar gjordes på hotellet. I anslutning till dessa fanns en separat ingång som affärsmännen kunde använda som bagageintag. Uppackningsrummen som var placerade på den nedre våningen låg i rad bredvid varandra och skiljdes åt genom dörrar åt grannrummet. Detta var mycket praktiskt då det kom folk med stora kollektioner. De kunde hyra ett flertal rum som angränsade till varandra och sedan öppna dörrarna emellan så det blev till ett stort, långt rum. Under semestermånaderna när det var mycket turister som gästade hotellet hände det ibland också att dessa angränsande uppackningsrum hyrdes som familjerum till gäster.

which sold paper articles. In the rooms that are now called 103, 201 and 209 there was a business which sold dresses. In the unpacking rooms the sellers met Kristinehamn’s businessmen; the purpose of these meetings was to get the businessmen to buy the sellers’ goods. In total the hotel had six unpacking rooms at this time, when the kitchen was moved up stairs from the basement and other major renovations were made to the hotel several of the unpacking rooms were made into hotel rooms instead. In connection to the unpacking rooms was a discrete entrance which the sellers could use as baggage reception. The unpacking rooms which were situated in the basement were placed in a line, next to each other and were separated by doors to the neighboring rooms. This was very practical when sellers with big collections came to visit. They could then rent several of the neighboring rooms and just by opening the doors between them they had one big, long room instead of several small. During the holiday months when a lot of tourists visited the hotel these neighboring unpacking rooms occasionally were leased to guests as a family room.

I början av 1960–talet ville dåvarande källarmästare, Greta Lövgren Wenander, ha en uteservering på framsidan av hotellet. Där var det dock en parkering för hotellets gäster vid denna tid. Det förslogs att man i stället skulle göra i ordning en parkering på baksidan för 18 bilar och att en uteservering skulle byggas på framsidan. Förutom uteservering skulle där även finnas en kiosk. Stadsträdgårdsmästaren ansåg att man även skulle ha en fontän i det södra området. Uteserveringen fick en markis som var blå- och vitrandig, röda parasoller som stod till höger om entrén och ett 80- tal bord som var fördelade på de båda sidorna.

In the beginning of the 1960s the then manager, Greta Lövgren Wenander, wanted to have a beer garden in front of the hotel. At this time however there was a parking place for the hotel’s guests situated at that exact place. A proposition was made to build a new parking place for 18 cars at the back of the hotel instead and build a beer garden in the front. In addition to the beer garden they built a kiosk. The city’s gardener proposed to put a fountain in the southern area in front of the hotel. The beer garden was built to the left of the entrance and it had blue and white striped awnings, red parasols were put to the right of the entrance and approximately 80 tables were distributed on both sides.

Efter att systembolaget hade flyttat ifrån Stadshotellet år 1956, renoverades lokalerna och man öppnade så småningom en lunch- restaurang vid namn Bro Källare efter stadens tidiga namn. Här serverade man också hotellgästerna deras frukost under denna tid. Det gick även att få frukosten serverad på rummet. I anslutning till restaurangen Bro Källare hade man ställt i ordning ett rum som kallades ”Fastings- rummet” där stadens ungdomar kunde hålla till och bland annat spela på jukeboxen. Jukeboxen hade tidigare varit placerad så att den och dess användare uppfattades störande för de lite äldre gäster som satt och åt. År 1966 kostade ett rum med badkar 21,50 kr och ett utan bad möjlighet 18,50kr.

After the liquor shop moved from Stadshotellet in 1956 the premises were renovated and a lunch restaurant was eventually opened in the hotel’s basement. The restaurant was named Bro Källare (källare translates to basement) after the city’s old name Bro. During the time restaurant was in the basement the hotel’s guests wereserved their breakfast here, it was also possible to get it ordered to the room. Connected to the restaurant there was a room called “Fastings-rummet”, where the youths could hang out and for example listen to the jukebox. The jukebox was earlier placed in a location where its use interfered with older guests while they were eating. In year 1966 a singlerum with bath cost SEK 21,50 and one without bath cost SEK 18,50.

År 1972 tog hovmästare Hugo ”Hockey” Andersson från Stockholm tillsammans med Lars ”Lasse” Larsson över driften av Stadshotellet efter Greta Lövgren Wenander. Den årliga hyran de fick betala sattes då till 60.000kr. I mitten av 70-talet dog ”Hockey” Andersson. Detta gjorde att Lasse Larsson stod som ensam ägare till hotellet. Lasse Larsson ägde samtidigt även företaget Albin Marin med 600-700 anställda. Därför tog hans barn Pontus och Anna hand om driften av hotellet. Hotellet började gå dåligt under slutet av

In year 1972 the men Hugo “Hockey” Andersson from Stockholm and Lars “Lasse” Larsson took over the role as Stadshotellet’s hoteliers after Greta Lövgren Wenander. The annual rent they had to pay was then changed to SEK 60.000. In the middle of the 1970s Hockey Andersson died. Lasse Larsson then became the sole manager of the hotel, he also ran the company Albin Marin with 600-700 employees.

1970–talet. Under 70- talet flyttade Håkanssons trafikskola in i källarlokalerna mot Nya kyrkogatan, där köket låg tidigare. Någon gång under denna tid revs hotellets uthus med bland annat garage och personalbostäder. Det är dock oklart exakt vilket år byggnaden revs. Lasse Larsson överlät hotellet till den något yngre Roland Göransson från Västervik den 1 september 1978. Göransson kom från Västervik och var optimistisk inför hotellets framtid. Han ville bland annat satsa på att utöka konferenssidan. När han tog över arrendet efter Lasse Larsson blev det stora protester från övriga krögare i Kristinehamn, då han fick hyresfritt av kommunen de första tre åren. Kommunfullmäktige menade då att hyresfriheten berodde på att ägaren själv satsade 1 miljon kronor i Stadshotellet.

Because of all the work it took to run two companies at the same time, Lasse’s children Pontus and Anna did most of the management of the hotel. The hotel business started to go bad at the end of the 1970s. During the 70s Håkanssons Trafikskola (a driving school) moved in to the basement premises situated towards the street Nya kyrkogatan, where the kitchen was placed earlier. During this period of time the outhouse, which held the garage and some staff accommodation was demolished. It is uncertain what year exactly the building was pulled down. On the 1st September 1978 Lasse Larsson cosigned Stadshotellet to the slightly younger Roland Göransson from the city Västervik. Göransson was optimistic for the hotels future even though the economic results had not been that good the previous years. He did, for example, want to invest more on the hotels

Göransson ansåg också att de fasta kostnaderna var så höga att hotellet inte kunde ha lägre priser på maten än övriga restauranger i Kristinehamn. Trots att han inte betalade någon hyra överlevde inte hans bolag. Utöver driftskostnaderna fanns det skulder på 700.000 kronor efter de tidigare ägarna som Göransson inte klarat av att betala av trots att hotellet ekonomiskt sett gått med vinst under det halvår han drivit det. Den 23 februari 1979 gick bolaget således i konkurs. I några månader drevs det av konkursförvaltaren men från slutet av juni samma år var hotellet och restaurangen helt stängda. Hotellet hade då 31 anställda varav 25 var på heltid, alla dessa sades upp i samband med stängningen. Under slutet av år 1979 genomfördes en ombyggnadsarbeten i hotellbyggnaden så att verksamheten skulle kunna drivas bättre, när den öppnades igen. Det som gjordes var att alla fönster målades och tätades, dörrarna slipades och målades, olika beslag justerades och kompletterades. I källaren byggdes köket till Bro Källare om, serveringslokalen rengjordes grundligt och ”Fastings- rummet” målades om och fick ny matta. På entréplan gjorde man om så att det som förr

conference side of the business. When Göransson took over after Larsson there were huge protests among the other tavern-keepers in the city. The protests were regarding the fact that Göransson got the first three years free from rent. The city council claimed that the reason he did not have to pay rent for three years was that Göransson was about to invest an amount of SEK 1 million in the hotel. Göransson meant that even though he did not pay any rent, the other costs associated with running both a hotel and a restaurant were so large that he could not have any lower prices on the food that the other restaurants had, which was the reason why the tavern-keepers complained. They thought that if Göransson did not have to pay rent he did not need as much profit and could thus drive the others out of the market by having low prices. The free rent was not enough; the company did not survive the economic difficulties it had suffered. Apart from the costs of running the hotel there was also a debt of SEK 70.000 from previous owners that Göransson did not manage to pay off even though the business had profited during the half a year Göransson managed it. On the 23rd February 1979 the company went into bankruptcy. For a few months it was managed by a bankruptcy trustee but from June the same year the hotel and the restaurant were closed. At this time the hotel had 31 employees, 25 of them were full time employees. All of the

varit bar blev en matsal, den nya baren gjordes där garderoben var innan och det gamla TV-rummet gjordes till en ny garderob. Ett nytt kontor och en ny personalmatsal inreddes. Nytt innertak monterades upp och ventilationen kompletterades. Det nya taket och samtliga väggar målades. Man la också nya heltäckningsmattor i matsalen, baren och teaterbaren (lobbybaren) samt lagade, slipade och ytbehandlade dansgolvet av parkett. Samtliga toalettutrymmen rustades upp och nya wc och handfat sattes upp där de behövdes bytas ut. Köket på entréplan fick nya plastmattor, en ny köks kyl, ett kontor samt ett personalrum. I lobbymatsalen kan man fortfarande se en del av de gamla takmålningarna från innan denna renovering ägde rum. I festvåningarna målade man om väggarna, målade och reparerade den runda ljusrampen i taket och lagade, slipade och ytbehandlade golven i Damrummet. I Herrummet utrustade man lokalerna för konferenser. Man målade taket, väggarna och vikväggen och golvet fick en heltäckningsmatta. Väggarna i kristinasalen rengjordes, lagades och återställdes som de såg ut efter senaste

employees terminated when the hotel shut down. Towards the end of 1979 a renovation was made in the building so that the business could be better run when opened again. All the windows were painted and made draught-proofed, the doors were sanded and painted, several pieces of ironwork adjusted or changed. In the basement the kitchen to”Bro källare” was rebuilt, the restaurant was thoroughly cleaned and the “Fastings rummet” was repainted and got a new carpet. The entrance floor was renovated in such a way that what used to be the bar became a dining room, the new bar was built where the closet used to be, and the old TV-room was made into a cloakroom. A new office and a new staff dining room were designed. A new ceiling was mounted and there were complementaries made to the ventilation system. The new ceiling and all of the walls were painted, new carpets were put in the dining room, the bar and the so called theatre bar (the lobby bar) and the dance floor made of parquet flooring was repaired, sanded and surfaced. All of the restrooms were repaired; new toilets and hand basins were installed where new ones were needed. The kitchen on the entrance floor got new plastic carpets, a new refrigerator, an office and a staff room. In the banqueting rooms they repainted the walls, repainted and repaired the round bank of lights in the ceiling and repaired, sanded and surfaced the floor in the so called

renoveringen. Förgyllningarna rengjordes och kompletterades och golvet lagades, slipades och ytbehandlades. Belysningen sågs också över och rengjordes. I hotelldelen såg man till så att alla rum, utan två, hade bad eller dusch. De två övriga fick exklusivt utnyttja de allmänna badrum som fanns i änden av de två översta rumskorridorerna. Rumskorridorerna försågs med nya innertak, nymålade väggar och nya heltäckningsmattor. Man tätade också alla hotellrumsdörrar. Alla rumstak målades och alla väggar målades eller tapetserades. Golvens mattor revs ut och ersatts med nya heltäckningsmattor. Där det behövdes slipades och lackades den fasta inredningen på rummen. Väskbänkarna fick ny textilmatta. Dessa restaurationer finansierades av kommunen och företaget God Vän AB som ägdes av Walter Hedlund från Karlskoga. I december 1979 öppnades Stadshotellet på nytt, denna gång med Walter Hedlund i spetsen. Han tog över verksamheten och satte snurr på den. Det var tack vare honom som kommunen genomförde ändringarna invändigt på hotellet innan det öppnades.

“Stora Damrummet”. ”Herr-rummet” became equipped for conferences, the ceiling, walls and folding wall was painted and a new wall-to-wall carpet was put on the floor. The walls in Kristinasalen were cleaned and repaired so that they looked like they did after the previous renovation. The gilding was cleaned and supplemented and the floor was repaired, sanded and surfaced in this room as well. The lighting in all of the rooms was also cleaned and repaired where necessary. In the hotel section of the building they made sure that all the guest rooms except two had their own bath or shower. The guests renting the other two rooms could exclusively use the public bathrooms located at the end of the corridors on the two upper floors. The corridors in the room wing got new ceilings, repainted walls and new wall-to-wall carpets. In the In the guest rooms all the doors were drought proof, all the ceilings repainted and all the walls repainted or hung with wallpaper. New wall-to-wall carpets were put in, the luggage benches were upholstered and where necessary the fixed furniture was sanded and varnished. These renovations were financed by the city and the company God Vän AB

år 1981 sålde Walter verksamheten till Bo Danielsson. Efter att han sålt verksamheten tog han med sig kocken Britt i från Stadshotellet och flyttade till Sunne. Där startade de det hotell som idag heter Quality Hotel Selma Lagerlöf. 1991 började han bygga Selma Spa som även det ligger i Sunne. Bo Danielsson som tog över arrendet efter Walter Hedlund kom från Östergötland där hans föräldrar drev ett hotell. Han hade ingen egen familj. Bo Danielsson ville bara ha hand om hotelldelen. Därför lejde han ut driften av restaurangen till Rudolf Seibel och hans fru. Under våren samma år görs en utbyggnad med plats för ett nytt soprum på den norra delen av hotellet. Bo Danielsson dog ganska snabbt, vilket gjorde att Rudolf Seibel fick ta över även hotellverksamheten år 1982. 1984 fick Stadshotellets fasad en upplyftning, då den gamla färgen hade börjat spricka. Man putsade hela fasaden och la på ny färg. I samband med detta byggdes också en handikapramp vid entrén. Året därpå, år 1985, blev byggnaden K- märkt.

which was owned by Walter Hedlund from Karlskoga. In January 1980 Stadshotellet was opened again, this time with Walter Hedlund as the manager. He took over the business and got it going. It was thanks to him the city agreed to finance part of the changes that were made to the hotel before it was reopened. In 1981 Walter sold the company to Bo Danielsson. After he had sold it he and the cook Britt from Stadshotellet moved to Sunne where they started what today is known as Quality Hotel Selma Lagerlöf. And in 1991 he began the construction of Selma Spa which also is located in Sunne. Bo Danielsson who took over the management position from Walter came from the county Östergötland where his parents ran a hotel, and did not have a family of his own. Bo just wanted to manage the hotel part of the business himself so he hired Rudolf Seibel and his wife to run the restaurant. During the spring the same year an extension was built to the hotel. The extension was made on the north side of the building and it had room for a refuse chamber.

Detta år blev det en ny arrendator igen, denna gång var det norrmannen Alf Ulven som tog över arrendet men själva rörelsen drevs av Gunnar Johansson, vars syster var gift med Alf. På slutet av 80- talet var hotellrummen i behov av att renoveras igen. Två rum ställdes då i ordning som referensobjekt för hur resten av rummen skulle se ut när de blev klara. Man hade höga ambitioner när man gjorde detta, det resulterade i att arbetet med att göra om alla rum skulle kosta mycket pengar. På grund av att kommunen inte ansåg sig ha råd att göra klart allt sköt de upp arbetet ett tag. År 1992 renoverades dock rummen på våning tre och året därpå blev även rummen på våning ett och två nyrenoverade. De allmänna toaletterna på våningarna rustades också upp i samma veva. År 1996 tog makarna Kenneth och Ann-Charlotte Skoogh över driften av Stadshotellet. De fick kommunen att tillskjuta en stor summa pengar samtidigt som de själva gick in och satsade ytterligare pengar som gick till en stor invändig ombyggnad. Rummen fick nya tapeter och korridorerna på våningarna fick nya teman, som fortfarande finns kvar. Tredje våningen fick temat luft, då

Bo Danielsson died suddenly in 1982. As a result of his death Rudolf Seibel became the manager of the hotel part of the business as well. In 1984 the hotel received a renovation to the front because the old colour had begun to crack. The whole front was sanded and re-coloured. In connection to this work a handicap access ramp was also built at the main entrance. The year after, 1985, the building became “K-märkt” i.e. it got a certificate that announces that it is a cultural important building that cannot be demolished or changed in a way that its culturally value diminishes. This year the manager changed again, it was the Norwegian Alf Ulven who took over the lease but the business was run by Gunnar Johansson who was a brother of Alf’s wife. At the end of the 80s the guest rooms were in need of a new renovation. Two rooms where put together as references for how the other rooms should look like when finished. The ambitions were high when this was done and as a consequence the price would also be very high when all the rooms were finished. Because the city did not consider themselves rich enough to finish

inredningen går i blått. Andra våningens tema blev jord och går därför i rött och temat på våning ett blev gräs och går således i grönt. Hela entréplan gjordes om och fick de färger det har än idag. Inredningen i övrigt gjordes om. Det målades om i röda färger i källarvåningen, den fick då namnet Red Tiger. I och med dessa renoveringar sattes också ett flertal tavlor av Kristinehamnskonstnärer upp på de nymålade väggarna. På hösten år 2001 köpte Rami Sekhtyan hotellrörelsen av en konkursförvaltare. Han tog därmed över arrendet av Stadshotellet och har än idag (år 2011) hand om driften av hotellet. Under sin tid som VD för Stadshotellet har Rami bland annat, med finansiell hjälp av kommunen, byggt om två av hotellrummen till en lyxsvit. I lyxsviten finns ett bubbelbadkar, kristallkronor, italienska kvalitetsmöbler med mera.

everything at once was the work put off for a while. In 1992 however all the rooms on floor three were renovated and the year after that all the rooms on floor one and two. The public toilets on floor two and three were also repaired. In 1996 the husband and wife Kenneth and Ann-Chalorte Skoog took over the lease and management of Stadshotellet. They made the city contribute with a great sum of money and they themselves also invested a great deal of money in a big interior reconstruction. The rooms got new wallpapers and the corridors were renovated with a new theme. The third floor got the theme air and was decorated in blue, the second floor got the theme earth and had the color red, and on the first floor the décor was green because it had grass as a theme. The whole entrance floor was remade and got the colors and appearance it has today. The basement was repainted in red colors, and got the name Red Tiger. In connection to these renovations a lot of paintings made by artists from Kristinehamn were hung on the repainted walls. In the autumn of 2001 the current manager Rami Sekhtyan bought the hotel business from a bankruptcy trustee. He thereby became the CEO of Stadshotellet and he still is (year2011). Rami has, with some help from the city, rebuilt two of the guest rooms into a luxury suite. The suite holds a bubble bathtub, crystal chandeliers, Italian quality furniture et cetera.

Omgivningen kring Stadshotellet

Stadshotellet’s surroundings

Längs med Gamla Kyrkogatan låg ett flertal låga trähus med små affärer i under 1800- och 1990-talet. Det finns i dag bara ett sådant gammalt hus kvar, det ligger i hörnet Gamla Kyrkogatan-Österlånggatan. I detta hus har bland annat charkuteriaffär, bageri och mjölk- och speceriaffär funnits. Som tidigare nämnts låg det så kallade Nya Hotellet längsmed Gamla Kyrkogatan på den tidigare delen av 1900-talet, granne med det låg Singers filial. Inget av dessa hus finns längre kvar. Kvar finns dock det röda huset som ligger i ena änden av Gamla Kyrkogatan, nämligen Gamla kyrkogatan 18, även kallat Bazaren. Denna byggnad tillkom strax efter stadsbranden år 1893 på grund av att det då var ont om affärslokaler i Kristinehamn. Här har bland annat Georg Gustafssons Pappershandel hållit till. Den ägdes av systrarna Anna och Hilda. Anna var konstnärlig av sig och tecknade ofta vackra adresser åt kunderna. Lite senare låg här en present affär som hette ”Vi Två” och ägdes av silversmeden Berit Lindström.

In 1642, when Kristinehamn became a city, it was decided that the old church should be moved to the location where Brogårdsskolan’s yard to is today. This was done and the church came into use again in 1648. During the 19th century along Gamla Kyrkogatan there were several wooden houses with small shops located inside. There is only one of these houses left today; it is at the corner of Gamla Kyrkogatan- Österlånggatan. There has been a charcuterie shop, a bakery, a milk- and grocery shop etc. in this house. As mentioned before did also the hotel Nya Hotellet lay along this street in the earlier part of the 20th century. Next to it was a shop called Singers Filial. None of these houses are left today. Left is thus the red house which lies at the western end of Gamla Kyrkogatan, it has the number 18 and is called Bazaren. The building was put up shortly after the city fire in year 1893 because of the city’s sudden lack of shops.

I samma hus låg sedan även affären Ellens garn. Under pappers- handelns tid delade de fastigheten med en firma som hette Slöjdmagasinet och som sålde leksaker. Det var alltid stora folkmängder utanför deras skyltfönster på skyltsöndagen för att de hade så roliga skyltningar. Nya Kyrkogatan fick sitt namn år 1858 då den nya kyrkan stod klar. Tidigare hette gatan Hovslagaregatan hela vägen fram till kyrkan, men vid denna tid gav man alltså den bit av gatan som går från Södra Torget och fram till kyrkan det nya namnet, Nya Kyrkogatan. Kyrkan som ligger i den östra änden av Nya Kyrkogatan är ritad av C G Brunius och är en katedral i tegelgotik. Den anses stor för en stad i Kristinehamns storlek då den har plats för 2000 personer. På Nya Kyrkogatan ligger också den så kallade Frödinggården. I detta hus bodde lyriken Gustaf Fröding under sin barndom, mellan åren 1869-1882. Numera är en del av gården museum och ägs av makarna Bernt och Kerstin Stenberg.

The house has held the shop George Gustafssons Pappeshandel, a stationery shop which was owned by the sisters Anna and Hilda. Anna was artistic and often wrote beautiful addresses for the customers who bought stationery or postcards. After that shop had moved from the house there was a gift shop named Vi Två, it was owned by the silver smith Berit Lindström. In the same house was later the shop Ellens Garn. During the period when the stationery shop was in the house there was also a business called Slöjdmagasinet in a section of the house which sold toys. There were always a lot of people outside that shop around Christmas because of its nice and funny decorations in their display window. Nya Kyrkogatan (New Church Street) got its name in 1858 when the new church had been built. Before 1858 the name of the street was Hovslagaregatan (Farrier Street) and it went all the way up to the church, but now days the part of the street running between Södra Torget and the church is called Nya Kyrkogatan, the rest of the street is however still called Hovslagaregatan. The church, which is located at the eastern end of Nya Kyrkogatan, is a Gothic cathedral made of bricks. It is designed by the architect C G Brunius and is considered a large church for a city of Kristinehamn’s size as it holds approximately 2000 persons. The so called Frödingsgården (Fröding’s Farm) is also situated on Nya Kyrkogatan. In this house the lyric poet Gustaf Fröding lived during his childhood, between the years 1869-1882. A part of the house is a museum today that is run by the spouses Bernt and Kerstin Stenberg.

Kungsgatan kallades från början för Stora Långgatan eller Stora Gatan, men redan år 1648 omnämndes den som Stora Kungsgatan. Kungsbron som ligger mitt på Kungsgatan har funnits sedan 1600-talet. Den var först byggd i trä men gjordes om år 1787 till den stenbro den är än idag. Den så kallade Wahlundsgården som ligger i västra änden av Södra Torget är inte den ursprungliga gården. I stadsbranden år 1893 brann den ursprungliga

Kungsgatan (The King Street) was originally called Stora Långgatan or Stora Gatan (The Large Street), but already in 1648 was it mentioned as Stora Kungsgatan. Kungsbron in the middle of Kungsgatan has been there since the 17th century. It was originally made in wood but in year 1787 it was rebuilt into the stone bridge it is today. The so called Wahlundsgården (Wahlund’s farm) that is situated on the western end of Södra Torget is not the original farm. In the1893 city fire the original building burned down.

gården ned. Den nuvarande Wahlundsgården byggdes år 1806 och den fick sitt namn år 1849 då brukspatronen G Wahllund blev ägare till gården. Byggnaden hade från början putsade fasader men fick lockpanel liknande den som finns idag vid ägarbytet 1849. Gården har två flygelbyggnader som ligger längs med de båda sidogatorna till gården. Den ena flygeln var förr förvaltarbostad och den andra användes som brygghus. På Södra Torget står i dag två byggnader, Torgkällan och Pumphuset. Torgkällan grävdes år 1779 och mellan åren 1849 och 1905 hämtade stadsinvånarna sitt dricksvatten här.

The original building was built in year 1806 and got its current name in 1849 when the foundry proprietor G Wahlund became the new owner of the farm. The buildings front was originally polished but with the change of owners in 1849 it got cover boarding like the one it has today. The farm has two annexes that stand along the two streets running next to each side of the farm. One annex was used as a wash house and the other was lodging for the property manager. There are two small buildings on Södra Torget today, Torgkällan (The Square Well) and Pumphuset (The Pump Body). Torgkällan was dug in 1779. The citizens of Kristinehamn went there to get their drinking water between the years 1849 and 1905.

År 1905 fick man riktiga vattenledningar i Kristinehamn, men källan finns ändå kvar än i dag. År 1881 skänktes ett ånguppfodringsverk till Kristinehamn. Detta var till hjälp för brandförsvaret när bränder skulle släckas i centrala Kristinehamn. Till denna ”pump” byggdes ett speciellt skjul, det pumphus som fortfarande står kvar. På Södra Torget har man haft torghandel och marknader sedan urminnes tider. Folk träffades ofta på här för att göra upp enklare affärer och idka byteshandel.

In year 1905 the city got a proper water conduit, the well is however still left on Södra Torget. In year 1881 a large pump was donated to the city. It was used to provide extra help to the firemen when fires were to be put out in the city’s center. A booth was made to cover the pump, that booth is Pumphuset that still stands on the square. At Södra Torget there has been a causal trading area and markets have been held there since times immemorial. People often met there to settle up simple business and barter.

Stadsbränder i Kristinehamn

City fires in Kristinehamn

Fastingen

Fastingen

järnet. Det pris som sattes under marknaden var sedan gällande fram till nästkommande års marknad, då det sattes nya priser. Att Fastingen var så betydelse full för järnhandeln gjorde att den i folkmun kallades för ”järnmarten”. Under Fastingen anordnades baler, konserter och diverse annan underhållning av olika ”konstutövare” för att hålla feststämningen uppe bland marknadens besökare. I mitten av 1800-talet började Fastingen förlora i ekonomisk betydelse. År 1865 beslutade därför stadsfullmäktige att de marknader som tidigare hållits i januari och oktober skulle dras in men att Fastingen skulle behållas. År 1903 upphörde man ändå med att hålla Fastingsmarknaden. Stadens köpmän och ett antal olika idrottsorganisationer återinförde Fastingen år 1968. Den har sedan dess hållits sista helgen i maj varje år. Nu förtiden har marknaden dock inte en lika stor samhällelig funktion som förr, utan den präglas mer av nöje. Nu för tiden anordnas det exempelvis tivoli varje år i samband med Fastingen.

A lot of different entertainments were held in the city during Fastingen, there were, for example balls and concerts, and several entertainers were performing in the streets. In the middle of the 19th century Fastingen began to lose in economic significance. In year 1865 it was therefore decided by the city council that the markets held in January and October should be removed, but Fastingen should remain for some more years. In 1903 they however removed Fastingen as well. The city’s business men and a few sports organisations re-established Fastingen in year 1968. Since then it has been held on the last weekend of May every year. Now days the market does not have such a great importance for the society as it had before, it is mostly a time for entertainment. There is, for example, a funfair arranged every year at Fastingen.

Lusasken

Lusasken

Traditionen lever numera vidare, sedan år 1954, då Lions Club satte upp en ny lusask vid rådhusparken. På grund av att den ofta blev stulen eller förstördes gjorde man efter ett tag en ny som istället placerades i Ölme diversehandel. Bössan töms fortfarande varje lucia, men behållningen går nu för tiden till Sjöräddningssällskapet.

has now been moved in to “Ölme diversehandel”. The money-box is still cleared at the day of Lucia, but now days the money goes to the Swedish Sea Rescue Service.